Så har vi ny vecka igen. Vart försvinner tiden? Men man brukar ju säga att då man har roligt, så går tiden fort också. Och det verkar stämma.
Förra veckan avslutade jag med en helg i både arbetets och fritids samt vilans tecken. På lördag var jag först i jobb några timmar genom att spendera tiden diverse kundbesök. På kvällen var det dags för kalas hos en kompis. På söndagen tog jag en vilodag, då jag gjorde inget speciellt om inte lusten föll på.
Men, det har inte varit så för mig hela mitt liv, att jag haft många vänner. Det har funnits tider(fleratal år i streck) i mitt liv då jag har suttit ensam på min fritid. Jag är tacksam och glad över att jag fått ett rikt socialt liv nu med vänner som kanske inte ser rullstolen hela tiden, utan ser mig som den personen jag är.
Det är många funktionshindrade som måste sitta ensam, som inte hittar vänner. Varför ska det vara så? Varför ska vi behöva vara rädda(eller osäkra?) över personer som inte är som ”en i mängden”?