Idag har jag haft möte med mina ”hjälpande händer”, vi har gått igenom sommarens program och funderat på en och annan sak vad gäller jobbet att vara just min hjälpande hand.
Och då kom vi in på temat ”dagens arbetsmarknad”, vad krav den ställer på arbetstagaren men även vad myndigheter kräver av arbetslösa. En tanke som slagit mig flera gånger så är att dagens samhälle som säger ”emot sig själv” ibland. Låt mig ge ett exempel: Jag är en rullstolsburen kvinna som inte behöver hjälp varje dag i veckan, utan bara då och då. Det resulterar i att jag är rätt självständig av mig, vilket jag tycker är både skönt och trevligt att jag kan vara det. Även i samhället påpekas det ”här och där” att en funktionshindrad person skall vara så självständig, att kämpa och klara av så mycket som möjligt själv.
MEN då kommer det en stötesten..nämligen att det är svårt att hitta personliga hjälpare som vill/kan ta emot jobbet som min högra hand, eftersom det handlar om så få timmar/månad. Det lönar inte sig ekonomiskt att jobba med mig. Samtidigt vill Arbetskraftsbyråerna att arbetslösa skall ta emot vilka jobb som erbjuds.
Jag ställer mig frågan: Hur kan samhället blivit såhär krångligt? Min personliga åsikt är, att man i dessa tider skall vara tacksam om en arbetslös hittar jobb som innebär att hen arbetar åtminstone lite/månad och att man skall även kunna, i större utsträckning, stöda hen i sitt ”lilla” jobb, t.ex. med km-ersättning om arbetsplatsen är långt borta. Fråga nummer två: varför skall en funktionshindrad person behöva vara i behov av mycket hjälp, innan det skall löna sig för en arbetslös att jobba som hennes ”högra hand”?