Som jag skrev igår, så tänkte jag spinna vidare och skriva om mina önskningar till den kommande riksdagen, idag.
Det finns två saker som jag gärna skulle se att det skulle bli fart på att få ändring på i Finland. Nämligen 1) arbetsmarknaden och personer med funktionsnedsättning. Det råder fortsättningsvis en helt obegriplig skeptisism(om du frågar mig, alltså) och diskriminering på dagens arbetsmarknad då det gäller personer med funktionsnedsättning. Vi är många som har någon sorts funktionsnedsättning som har bra examen och andra studiepapper ”i bakfickan”, men så fort vi försöker få ett jobb så möts vi av ett ”nej”. Ja, vi kommer inte ens så långt som till en arbetsintervju. Jag har flera gånger ställt frågan ”varför?”; varför kan man inte ens få chansen att gå på intervju? Istället kan man få höra sånt som t.ex. ”Det finns inget inva-wc här..det finns ingen inva-parkering” o.s.v (Det har jag själv varit med om, och fastän jag haft lösning på det, så har det inte lyckats.) Och, nä, det har inte varit fel på mina papper alla gånger; jag har bl.a student, merkonom och tradenom papper. Och hur ska jag fått det om jag inte klarat av studierna fastän jag är rullstolsburen?
Vad kunde man göra på landsbasis då? Jo, t.ex. att företag ska få mera möjligheter att sätta sig in i vad funktionsnedsättning är, och därav också få bättre förståelse att en funktionshindrad arbetstagare kan jobba, om än med kanske mera stöd med hjälp av assistans, hjälpmedel m.m. Men varken assistansen eller hjälpmedel behöver ett företag betala för.
En annan sak som man borde börja jobba med mera i Finland så är 2) vården av anhöriga till missbrukare. Jovisst, det har blivit bättre under de senaste åren. Men ändå känns det ibland som att den anhöriga blir bortglömd. Den anhöriga lider lika mycket skada, om inte mera, som missbrukaren. Den anhöriga ska se på problemet i nyktert tillstånd.
Jag är oerhört tacksam att jag fått den hjälp jag fått då det gäller att vara anhörig. Tyvärr är det inte alla som får det; det krävs att man ska våga ta hjälp själv eller ha någon i sin närhet som ser till att man får vård. Och tyvärr är skammen stor att vara anhörig, så man söker inte hjälp självmant. Söker en anhörig vård, så ska det finnas resurser så att man verkligen kan hjälpa den anhöriga så hen får den hjälp/stöd den behöver. Fastän det kan ta tiotals år tills det hjälpt så den anhöriga känner sig bättre.
Vad kunde man göra här då på landsbasis? Jo, man kunde erbjuda mera hjälp/stöd åt den anhöriga genom tillräckliga resurser inom socialvården och sjukvården. Samt också se till att kunskapen sprids om att alkoholmissbruk ÄR en sjukdom och att det finns en orsak till varför en person dricker.
Nu önskar jag alla en fortsatt fin söndag ?
