När ska vi börja acceptera varandra såsom vi är? Ja, den frågan kan jag inte låta bli att ställa efter att ha läst en del av debatten kring andra sexuella minoriteter.
Jag har inte varit direkt kyrklig av mig någon gång i mitt liv, men jag har inte heller avstått från att gå i kyrkan på t.ex. vigslar, dop eller på kyrkliga konserter. Som erfarenhetstalare har jag varit i flera församlingar och berättat om t.ex. mitt liv som rullstolsburen samt vikten av vänskap. Trivts riktigt bra på dessa träffar har jag gjort och besöker gärna flera gånger. Och, jo, jag tror att det finns en högre makt av något slag, men jag är inte säker på vad den högre makten är för något.
Men efter senaste dagars debatt om homosexuella, har jag börjat fundera ännu mera på det här med kristendomen. Jag har hört att kyrkan är öppen för alla..Okej..men varför inte för homosexuella då, varför verkar inte de vara värda kyrkans välsignelse? De är också helt vanliga människor som vill bli bemötta och respekterade såsom de är, precis som t.ex. vi som har funktionshinder. Vi har inte heller valt vårt funktionshinder, ej heller har homosexuella och andra sexuella minoriteter direkt tänkt ”Ja, det där med homosexualitet verkar intressant, idag ska jag bli homosexuell..”. Förstår ni hur jag menar?
Psykisk ohälsa blir tyvärr alltmer vanligt i vårt samhälle. Låt oss börja acceptera varandra såsom vi är, om så vi har en annan sexuell läggning eller funktionshinder eller något annat som avviker oss från den största mängden. Då är vi långt på väg att förebygga den alltmer förekommande psykiska ohälsan.
Härmed önskar jag alla en fortsatt trevlig vecka ?