Ursäkta..blev lite lång rubrik idag..Men ett rätt viktigt ämne tänker jag skriva om i dagens inlägg. Nämligen vikten av att ha vänner som inte hör varken till familjen eller är personliga hjälpare.
Då och då har jag förmånen att umgås med vänner, vänner som man inte behöver se på klockan hur många timmar det har skridit sedan vi träffades..vänner som man inte behöver tänka tanken: att jaha, här ”måste” jag vara ute med familjen eller personlig hjälpare för att jag har inga andra vänner. Tolka mig rätt nu..jag har bra familj och personlig hjälpare som jag gärna umgås med och gör saker med, men det är ändå inte samma sak som att ha andra vänner att umgås med. Det att jag kanske är dålig att ta kontakt med vänner, är en annan sak. Men det är inte för att jag inte vill umgås med vänner, utan det har mera att göra med bl.a. att jag inte vill ”tvinga mig på någon”.
Jag vill jämföra 2 tillfällen som varit nu på kort tid; häromsistens var jag på en dansplats tillsammans med vänner och igår var jag på restaurang med nyfunna vänner. Skillnaden är, att igår fick jag bara tanken, då en familjemedlem råkade vara på samma ställe, så bad jag henne hjälpa mig istället för mina vänner kring bordet, eftersom jag inte då visste om jag skulle våga fråga dem om hjälp(nu efteråt vet jag att jag visst kunnat fråga..så nu vet jag till nästa gång 🙂 ). Men tanken som kretsade smått i mig var..vad skulle de nyfunna vännerna fundera då jag hade en familjemedlem till hjälp. (Jag berättade åt dem vem hon var, så de visste.) Då och då händer det att jag har personlig hjälpare med mig just på grund av att jag inte vet/vågar fråga andra i min närhet, om hjälp behövs.
