Jag fortsätter med temat vänner i dagens inlägg och har som källa följande artikel Ensamhet som jag hittade på Yles Facebook sida.
Jag känner igen mig mycket i den där artikeln. Det är inte längesen som jag har haft lite socialt umgänge börjandes från skolåldern. Utanför skolgården hade jag en del vänner, men t.ex. i lågstadiet kunde jag många gånger under rasterna känna mig utanför så jag satt för mig själv på trappan istället för att ta mig ut till andra elever på gården. Även under luncher har jag ibland kunnat känna mig ensam både i skolor och arbetsplatser som jag varit på.
Då det gäller fritidsaktiviteter så har jag många gånger tänkt tanken ”varför vill ingen kontakta mig då det är fest, eller någon är på väg på dans, teater eller dylikt”? Det har hänt sig att jag någon gång ringt själv till en taxichaufför för att kolla om den skulle ha några köror till t.ex. dansplats, och om det i så fall varit ledigt i bilen. För jag har inte velat tränga mig på genom att ringa någon som jag kanske visste skulle dit. Jag har kanske inte heller vetat vem jag skulle kontakta. Jag har känt mig ”misslyckad” p.g.a mitt funktionshinder. Visst, jag har haft personlig hjälpare med då jag varit på något ibland, men det är inte samma sak än att ha en kompis med sig.
Det har också hänt sig, precis som nämns i artikeln, att jag fattat beslut över mitt liv som egentligen strider mot hur jag tänker då det gäller hur jag skall leva mitt liv. Och då har jag kunnat få skamkänslor.
Det här blev ett litet negativt inlägg nu, men lite positivt skall jag komma med här i slutrakan av inlägget. Nämligen, livet har ändrats så nu har jag mera vänner och jag är ut på lite allt möjligt. Och många av de vännerna har jag hittat genom Internet. T.ex i gruppen Vänskapsgrupp i Österbotten, som jag själv är admininstratör i och där alla som känner sig ensam är välkomna i.
Men ännu kan det komma stunder då jag ställer mig frågan ”Varför kontaktar ingen mig för en kaffe-träffis, biokväll, danskväll eller dylikt?
