Idag har jag varit på träffen för arbetslösa i kommun. Rehabiliteringshandledaren från K5 var dagens gäst och vi fick höra hur hon jobbar.
Det här med arbetsmarknaden och den funktionshindrade individen är ingen lätt nöt. Vi med funktionsnedsättning faller lätt förbi då vi söker jobb, trots att vi har papper som behövs. Många av oss kommer sig inte så långt som till en arbetsintervju.
Jag har alltid fått kämpa för att få jobb med ”ordentlig lön”, d.v.s ingen flitpeng eller lön som baserar sig på bonus. Resultatet har blivit att jag haft ett ”riktigt avlönat jobb” på 20 år, och det var ”bara” över en sommar. Jag minns jag var så glad då jag fick det vikariatet och trivdes med jobbet 🙂
Här efteråt då jag jobbat och fått endera flitpeng eller om det varit bonussystem, så känner jag/har jag känt att jag flera gånger fått kämpa hårt för att t.ex. bli tagen på allvar i mina arbetsuppgifter. Att en del arbetskollegor inte riktigt velat samarbeta med mig, utan mera stjälpt för mig. Och det känns inte så kul, kan jag säga. Tänk att det finns än i dagens samhälle folk som tror att man har problem med tankar bara för att man har funktionsnedsättning, att man inte känner av då folk inte tror på en och vill samarbeta med en på en arbetsplats.
Jag är inte det minsta vän av det här med flitpeng åt människor, åtminstone inte då det blir i flera år i rad. Det borde finnas en gräns då en arbetsgivare måste anställa en person som varit på flitpeng.
Här efter dagens möte med rehab. handledaren fick jag e-post av henne där hon gav lite tips åt mig. Då passade jag på att berätta om mitt uppdrag som erfarenhetstalare, så få se vad det slutar med 🙂
Härmed önskar alla en fortsatt fin kväll!
