Vart försvinner veckorna, är det verkligen helg igen? :O Svaret på vart de försvinner hittar jag kanske då jag tänker på allt vad som finns i min kalender under vardagarna, vilket inte är lite; terapier, jobb x 2 och så lite annat däremellan. Men är glad jag har att göra. Jag minns då jag var mindre satt jag flera gånger och funderade på det kommande livet; skulle jag få ett aktivt liv trots mitt funktionshinder eller skulle jag sitta ensam hela mitt liv..? Är glad att svaret har blivit att jag fått ha/har ett liv med härliga medmänniskor runt mig, trots att jag ibland kan också känna mig ensam. Tyvärr är det rätt vanligt att en person med funktionshinder får sitta ensam ofta p.g.a. att man inte hittar meningsfull fritid eller får ha förmånen att ha fina medmänniskor runt sig. Alla är inte lyckligt lottade som fått vara med om att ha någon att bo tillsammans eller att få resa inom samtliga nordiska länder, såsom jag har fått gjort, brukar jag tänka då det känns som tyngst. Och det är mycket tack vare en familj som ”puffat ut mig” istället för att gömma mig.
Igår var en riktigt sådan dag som bevisade att de har ”puffat ut mig” i samhället, eftersom jag fått förmånen att få vara med i politiken. Igår var det den lokala politiken och andra aktuella saker inom närområdet, som var på programmet. På kvällen fick jag förmånen att umgås med ”mitt revygäng”, vilket är inte fy skam alls. Tvärtom, d.v.s. ett gäng som lyser upp ens tillvaro med sitt glada humör o.s.v. I morgon ska jag tillbringa några timmar igen med dem då det bär upp ”på scen” efter att vi blivit tillfrågade om vi skulle komma och spela för några äldre personer. Det ska bli kul att få roa dessa människor. Sedan på kvällen blir det en tur till Vasa och förhoppningsvis få knyta lite nya bekantskaper.
