Jag hade tänkt skriva om något helt annat idag, men så kom jag över ett blogginlägg från Sverige, som gjorde att jag ändrade ämne.
Det jag kommer att ta upp här är en stor och viktig fråga för många. Vi som har funktionshinder är en av flera grupper i samhället som kan ha svårt att hitta livspartner, en partner att älska och få känna att hen älskar en tillbaks ”på lika villkor”. Och det här problemet kan vara ack så svårt att handskas med, det blir lätt att man börjar må dåligt psykiskt p.g.a att man inte får den närhet som vi skulle kanske behöva för att må bra, och som även vi borde ha rätten att få, fastän hur gravt funktionshinder vi än har.
Det är bra att hjälpmedel finns att tillgå, men kan man inte själv använda dem, så är man i behov av assistans. Och där kommer en sak som jag funderat på, att de som jobbar som personlig assistent, vårdare eller dylikt, skall behöva vara mera öppen med detta och erbjuda hjälp åt sin klient i dylika situationer. Tyvärr är det så tabubelagt det här ämnet sexualitet i vårt samhälle, så det blir sällan diskuterat. Jag är dessutom rädd att det blir mindre diskuterat i en t.ex. funktionshindrad/vårdares relation.
Ännu en knepig situation kan jag tänka mig(har inte själv varit i en dylik situation, så jag vet inte hur det skulle kännas) är då 2 st. funktionshindrade ”finner varann” men båda/en av dem är i behov av hjälp vid intima saker.
Jag är tacksam att jag fått uppleva närhet och vara en av personerna i kärleksförhållanden, det har stärkt mitt psykiska välmående.
Här är blogginlägget som jag läste och som fick bli som grund för eget blogginlägg: Fredagsbloggen
