I morse var det tidig väckning då jag skulle bege mig till Vasa för att där delta i seminarium där temat var vikten av delaktighet för barn och unga med funktionsnedsättning.
Det var en intressant och givande stund där en föreläsare kom från Sverige. Det som bl.a diskuterades var vilka hjälpmedel man kunde använda i kommunikationen med det funktionshindrade barnet. T.ex. att skicka ett info brev direkt riktat åt barnet innan mötet med hen. Info brevet skulle vara lätt förståeligt och kunde också innehålla bilder. Även en grundlig information angående mötet som komma skall, skulle ingå.
Under dagens lopp inflikade jag hur jag sett på problematiken kring delaktighet i samhället. Ett exempel som jag gav var att man skall låta barnet hjälpa till hemma. Att man inte tillåter det p.g.a hen har funktionsnedsättning så man kanske tror att hen inte skall klara av det, så gör inte situationen bättre. Det kan nämligen sätta djupa spår i barnet i hennes vuxna liv.
Ett annat viktigt exempel är att låta barnet vara med i kommunikation kring viktiga saker, så att hen får känna sig som en viktig del. Förklara gärna, på ett sätt som barnet förstår, hur samhället fungerar.
Hur kan man som professionell person förbereda sig för ett möte med en klient med funktionsnedsättning? Jo, t.ex genom att sätta sig in i hur klientens funktionsnedsättning ter sig. Märker klienten att du har kunskap om hen´s funktionsnedsättning, får hon lättare att knyta band till dig också.
Jag är glad att det stod i evenemanget att även erfarenhetstalare var välkomna dit. Det gjorde tröskeln åtminstone för mig, lägre att delta. En tanke som slog mig under tiden var att vi erfarenhetstalare kan vara viktiga ”bollplank” i samhället, ett bollplank där man kunde bolla idéer med en som har varit med om en liknande situation.
