Sitter i all sköns ro inne medan kölden packar på ute. Funderar över de 2 dagar som har gått sedan jag skrev senaste inlägget här på bloggen. 2 dagar som både varit trevliga och mindre trevliga.
Igår trotsade jag och en familjemedlem kölden och tog oss en shoppingdag. Sällskapet var trevligt, vi hann prata om ”ditt och datt”. Jag fick allt inköpt som jag hade på ”dagens lista”, bl.a. ingredienser till det jag ska ”svänga ihop” till bjudningen åt några av mina vänner. Till det mindre trevliga som hörde dagen till, så var att jag plötsligt fick mig en liten känsla av att inte vara välkommen. Detta p.g.a. för små provhytter och en rullstolsramp som man inte hade sopat bort snön av 🙁 Nåja, jag fick det att gå ”på något sätt” i provhytten; mycket tack vare min självständighet att jag klarar det själv och att jag har en liten rullstol. Vad gäller rampen, så kom den serviceinriktade personalen ut och hjälpte. Stort tack till dem! Men, kan ändå inte låta bli att undra om det inte skulle vara lättast att sopa av en rullstolsramp, eller?
Nåväl, dagen som varit har jag varit ”ut på tur” med taxi, då det var dags för årets första terapi. Där är också en sak som jag inte riktigt förstått mig på vad gäller resorna till/från terapierna. Nämligen det att man måste betala självrisk för resorna upp till ett visst ”tak” :O Jag menar, terapier behöver man för att man ska kunna leva ett självständigare liv, och ett liv med funktionshinder är inget någon har valt själv, så varför betala för något man behöver då?
Men, nu ”nog” med klagandet 🙂 Man får hoppas att samhället så småningom blir så att man inte överhuvudtaget ska behöva känna sig ovälkommen. Det är mycket arbete kvar till ett sådant samhälle, men med tanke på allt som skett under åren, så är inget omöjligt 🙂
Önskar alla en fin trettondag! Kram till er alla i vinterkylan.
