För det mesta har det, av naturliga skäl, varit så att mina anhöriga fått vara med mig till sjukhusinstanser.
Men det har även hänt sig att jag varit anhörig till patient som varit inlagd på sjukhus, vilket också har kunnat bjuda på en del som visar spår av den okunskap som råder i samhället då det gäller en funktionshindrad persons del i vardagen.
Låt mig ta ett exempel som hände för x antal år sedan då jag var till sjukhuset med en familjemedlem som, efter undersökningar, skulle bli inlagd på avdelning. Då hände något som jag inte visste hur jag skulle hantera; avdelningspersonalen verkade nämligen mera fundersam hur jag skulle ta mig hem då min anhöriga skulle lämna där, än hur patienten själv mådde. Och saken är den, att patienten kom till sjukhuset med mig som chaufför, d.v.s jag körde dit hen med min egen bil. Så jag hade inga problem att ta mig hem.
Känslan som uppstod var att jag inte visste om jag skulle känna mig hedrad över deras oro över hur jag skulle ta mig därifrån, eller om jag skulle ta det på ett negativt sätt, att om de trodde att en anhörig som har funktionsnedsättning, automatiskt blir strandsatt då en patient hamnar att läggas in på avdelning. Den här gången tog jag det på positivt sätt, jag var glad att de även tänkte på mig i den rådande situationen.
