Terapeuters del i en klients psykiska välmående

Något som varit på tal flera gånger nu med flera av mina terapeuter är deras del i en klients psykiska välmående. Är det bättre med terapeut-klient förhållande som går ut på att man kommer till terapeuten, vi utför det vi skall, och sedan åker jag hem igen, utan desto vidare djupa diskussioner om ”ditt och datt”? Och hur är det med beröring, som t.ex. vänskapskramar..skall en terapeut krama sin klient då hen kommer till/åker från mottagningen?
Ja, det där är förstås individuellt, hur terapeuten är som person och hurudan klienten är. Då jag tänker på mig själv som klient, så jag har märkt att jag mår bra med terapeuten som jag kan diskutera ”ditt och datt” med..och som kanske ger en kram då jag kommer till mottagningen eller åker därifrån. Med det vill jag inte säga att jag inte haft/har bra andra terapeuter också, som man kanske inte kommer så ”nära”.

Så, om det finns någon i cybervärlden som läser mitt inlägg och som jobbar som någon slags terapeut..Fundera över det där..fundera om ni är den ”kramiga” personen av er och kanske vill dela med er av kramar till era klienter. Det kan göra klientens dag till en mycket bättre dag, då hen fått lite extra beröring i form av en kram. Visst..det finns klienter som inte heller vill ha kramar, och det skall förstås respekteras. Men man kanske inte vet hurudan klienten är som person(kramig-icke kramig), före du frågat om du får krama hen. Och, man vet aldrig heller vad en kram kan innebära för klienten, du kan vara den första och enda som kramat hen och hen upplever det som en trevligt inslag i er terapi-relation. Jag minns bra första kramen jag fick av en dåvarande personlig hjälpare, den värmde mitt annars lite ”tilltufsade” hjärta, vilket jag också berättade för hen häromsistens. Hennes spontana reaktion var ungefär såhär: ”Oj vad roligt att höra att min kram kunde göra så gott.”