Med tanke på stormen som nu har dragit fram här och vintern som pågår, så skriver jag det här inlägget.
Ibland kan jag få höra varför jag tar en längre väg till punkt B än vad som skulle behövas. Orsaken är enkel; jag vill och behöver köra på större trafikerade vägar ifall något händer om det är dåligt före på vägarna, eftersom t.ex. inte kan stiga ur bilen och vandra till närmaste bebyggelse. I höstas tog jag dock en skogsväg hem, och med lite otur så fick jag punktering på bilen. Men jag tänkte ”ah, det är inte så värst långt till en bensinstation, så jag ska nog klara det”. Och, jo, den gången slutade det lyckligt. Visst, jag mötte andra bilister som jag kunnat stanna, men eftersom jag är lite fundersam över vem som sitter i andra bilen, så valde jag att köra vidare.
Igår var det dags igen med lite spänning då en ordentlig storm drog fram. Jag visste inte att någon sådan var på gång, så jag for till en familjemedlem på dagen efter att jag kollat lite runt om väglaget skulle vara i det skick att jag vågade köra. För färden dit gick längs en mindre väg.
Jag fick ganska hastigt erfara att väglaget inte var det bästa, så det var bara att köra sakta och hålla tungan rätt i munnen. På vägen hem erbjöd sig en annan besökare dit jag var, att följa med ner till stora vägen, och det är jag tacksam över. Jag kände mig inte alls rädd då eftersom jag visste att jag skulle få hjälp direkt ifall något skulle hända.
Vad gäller vintern är också den tillhörande halkan ett stort problem då man är rullstolsburen. Man kan inte vara så säker på att man kan leva ett så självständigt liv som möjligt, p.g.a den. De gånger är man tacksam att man har vänner, bekanta och vårdare som kan komma hjälpa.
