I höst har jag, för första gången som jag kan minnas, känt att jag ser inte alls framemot vintern som är på kommande. För det betyder att om det blir mycket snö och halt blir det strax mycket svårare för mig att ta mig fram med rullstolen. Vilket i sin tur leder till att börjar känna mig mera ensam och instängd.
Varför kommer denna känsla upp just i höst då, kan man fråga sig. Ja, jag har funderat mycket på det, och jag tror att det har att göra med att jag en så bra och aktiv sommar/höst nu så jag är rädd att det blir alldeles för tomt i kalendern. Så det är på både gott och ont att ha mycket i sin kalendern, även i en sådan synvinkel.
Men jag säger inte att jag inte vill ha snö, den får gärna komma och lysa upp utsidan av lägenheten lite. Men bara så det täcker marken. För då är det ännu ganska lätt att ta sig fram till t.ex. bilen och sopa av snön av den.
Så, vi får hoppas att vintern kommer med lite snö och inga hala (eller minimalt hala) vägar 😉
Hur ser ni på vintern som årstid? 🙂
