Dansbandsmusik har alltid spelat en stor del i mitt liv, jag var endast 5 år då jag fick åka på min första dans till Fagerö Folkpark. Minns inte riktigt vem som spelade, men den gången var det i alla fall inte dansband, utan endera Herrey´s eller Carola Häggqvist. Sedan det har jag varit på flera dansplatser; enda till Klacken i norr till Fagerö Folkpark i söder.
Några band jag kör ganska långt för att få höra är bl.a. Fernandoz och Donnez från Sverige. De har kommit att spela en stor del av mitt liv. Mina vänner och hjälpande händer har lärt sig, att då någon av dessa band spelar, då är det stor chans att jag är på G 🙂 Det som stoppat mig någon gång(inte hänt ofta) så är om ekonomin inte riktigt tillåtit, eller om jag haft gipsat ben.
Varför betyder just dessa band så mycket för mig? Jo, de spelar fin musik, det rycker om dem på scenen och de kan bjuda på sig själva. Även en annan viktig sak för mig är kontakten jag får med ett band. Och just dessa 2 band har jag fått extra bra kontakt med. Visst, jag har även bra kontakt med en del trevliga och duktiga dansband från svensk-finland, vilket jag värdesätter. Men på något vis är det ändå något extra speciellt med dessa band från Sverige. Men det som alla dansband har gemensamt är att de ger mig möjligheten att träna. Att dansa till deras riviga låtar gör att jag känner mig bra i kroppen flera dagar efteråt.
Häromkvällen var jag och lyssnade på en annan favorit, och vars en del låtar fastnat i min hjärna; Hasse ”Kvinnaböske” Andersson. En fin och oförglömlig kväll. En sak som börjar bli tradition på en del spelningar jag är på, är att ta foto av mig och bandet/sångaren. Så även då jag träffade Hasse. Som en av mina hjälpande händer sa häromsistens då jag sa att vi skulle se om vi fick foto av mig och evenemangets sångare; citat: ”Tänk vad jag visste..att du ville ha personligt foto av hen innan vi åker hem”, citat slut. Så då vet ni hur känt det är med mina fotograferingar 😀